Tepåsar

Jag tänkte att jag skulle försöka få fart på bloggen igen. Och jag kan börja med att berätta att våra tepåsar inte har något snöre. Vilket betyder att man måste fiska ut dem med en sked och sen slabba runt med påsen i hela köket så det stänker te överallt. SÅ. JÄVLA. OPRAKTISKT.

Vad ska vi prata om idag?

Jag har fått den härliga erfarenheten att bo i två olika kollektiv, ett kvinnligt och ett manligt. Det har slagit mig hur de mest populära samtalsämnena skiljer sig ganska markant mellan dessa två boenden.

Samtalsämnen i kollektiv A

5. Vem i huset som är mest rasist

4. Träning

3. Vem som kan gå upp mest i vikt innan jul

2. Om att någon annan i huset är gay

1. Om att någon annan i huset har sex med djur

Samtalsämnen i kollektiv B

5. Konst, litteratur och musik

4. Städning av huset

3. Jobb och studier

2. Framtiden

1. Förhållanden

Kan ni gissa vilket av kollektiven som var det manliga och vilket som var det kvinnliga?

Ja, det här med könsroller är väldigt intressant. Men mest intressant är ju såklart att prata om vem av ens vänner som är en "sheep shagger".

Happy Halloween!

"Jag vilar under himmelen i höst på min planet, jag sjunger för mig själv fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet" - Lars Winnerbäck

A wednesday night down by the river

Working Girl

Det är fantastiskt hur man helt kan glömma bort internet när man går upp 5 på morgonen och kommer hem 5 på eftermiddagen. Vill bara att ni ska veta att jag inte är död, bara nästan.

Dagens I-landsproblem

Jag har jättemycket att skriva om. Jag har massa bilder att lägga upp. Det har ju varit helg, och sen har jag varit hårmodell och har en helt ny frilla, samt att jag har jobbat mina första "training-dag" på Pret.

Men just nu orkar jag inte, och har inte heller tid. För jag måste rita en flyer till Toms första spelning med Fire Season på lördag. Ja, just det, det måste jag ju också skriva om. Attans.

Äventyr

Jag har varit i England och fått jobb, åkt taxi kors och tvärs, tåg hitan och ditan, fått erbjudande om att vara hårmodel när jag var helt osminkad och bar keps, fått skjuss av Toms arbetskamrat tillika barndomsvän, fått en polare från Sydafrika som heter Roxy Peacock och gjort ett tjugotal falafelsallader.

Livet är ett äventyr här i Wales.

Logik

Jag inbillar mig att för varje gång jag nyser blir jag lite friskare. För att jag slungar ut en del av sjukdomen genom rummet. Eller?

Automatisk översättning

Tom brukar sitta och läsa min blogg på jobbet. Han översätter den med hjälp av google och kan på så sätt förstå det mesta jag skriver. Men ibland blir det lite fel.

"Hon skrattade i en kvart" blev "She laughed a quarter"

"Jag fick åka i gräddfilen" blev "They let me ride in the cream"

Det var ganska svårt att förklara vad gräddfil var när Tom kom hem idag.

"You know filmjölk right? It's like filmjölk kind of. But the word can also mean cream lane. It's like a swedish expression if you get special treatment or something is going well for you. It's like filmjölk."

Dagens roligaste

Johnny: Do you know a lot about cars?
Jag: I know shit about cars.
Johnny: I cant put the car I boroughed in reverse.
Elin: Push the stick down while you move it maybe?
Johnny: I'll try it...

Lite senare...

Johnny: You are a genious! You know everything about cars!

Ja, jag gör väl det. Och nu är han och köper cola till mig som tack. Det lönar sig att vara överintelligent.

I love u bloggen!

Och nu när jag publicerade det inlägget slutade han. Fan vad skönt! Vem var det som sa att bloggarna inte hade någon makt?

Keytar

Nu har min granne spelat keytar väldigt dåligt i 3 timmar. HÅLL KÄFTEN FÖR HELVETE!!!

7k

Jag är så sjuk så sjuk så sjuk.

Varje gång jag blir sjuk så tänker jag "Jag har aldrig aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv". Och så tänker jag även den här gången. Jag håller med ganska stor säkerhet på att dö. Jag sa det till Tom igår, då skrattade han. Men det är faktiskt inte kul. Fy farao vad han kommer att ångra sig om jag skulle hinna kola innan han kommer hem från jobbet. Mohaha!

Det var igår natt som jag på riktigt började känna mig döende. Låg och hostade, kunde inte andas, ont som fan i halsen. Jag fick total panik och började gråta gråta gråta gråta. Tom fattade inte vad jag håll på med, varför jag var så ledsen. Men det här är ju veckan då jag ska få ett jobb! Jag kan inte bli sjuk! Jag har varken tid eller råd! Nu kommer jag aldrig få ett jobb. Sen grät jag lite till.

I måndags hade jag en miljon saker att göra. Johnny hade på söndagskvällen gjort ett helt veckoschema tillsammans med mig, sötnosen. Det gick ju åt helvete (och då grät jag för att jag bröt det fina schemat som Johnny gjort i Excel och skrivit ut på jobb). Jag lyckades i alla fall släpa mig in till stan och gå på mitt National Insurance möte. Det gick bra, tror jag. Jag var ytterst frånvarande hela tiden, tänkte mest på hur snorig och hostig jag var och att det kändes pinsamt. Jag träffade två killar från Tjeckien iklädda prasselbyxor med kamoflagemönster. De sa: "Good luck for your life". De fattade att jag är döende.

På kvällen när de andra började komma hem fick jag psykbryt igen och började storböla till Johnnys stora förskräckelse. Han lagade en kopp te till mig sen sprang han upp på sitt rum fort som ögat. Stackaren.

Inatt har jag hostat ut min själ. Seriöst. Tycker synd om Tom som vaknade hela tiden. Jag åkte ändå med Tom intill stan i morse för att gå på ett rekryteringsmöte för ett café som ska öppna i Cardiff. När jag kom dit bad de mig tvätta händerna med handsprit. De såg att jag är döende. Jag försöte göra ett bra intryck, men det var svårt. Det kändes som att helteckningsmattan svajade och min hjärna försökte tränga sig ut genom mina bihålor. Men jag log och log, med all härlig beläggning man har på tänderna när man är förkyld, även om man borstar i 20 minuter.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Först sa de att de skulle höra av sig inom en vecka. Men sen fick jag stanna lite till och prata med någon annan, sen en kille till och en kille till. Jag fick åka i en liten gräddfil där. De sa att de ville ha mig, att de antagligen inte kommer träffa så många andra som är lika klockren som jag under dagen och därför kunde köra på lite snabbare med mig. Gött mos sa jag och hostade lite, snörvlade lite. På torsdag ska jag åka till ENGLAND för en träningsdag och gillar de mig fortfarande efter det så börjar jag på måndag. Då ska jag fortsätta i träna i ENGLAND och då hyr de hotell åt mig i ENGLAND under perioden som jag är i ENGLAND.

ENGLAND. Om jag inte dör först såklart.

New Look har för övrigt inte ringt än. Vet inte hur jag ska göra om jag får det jobbet, det är roligare att göra mackor än att vika kläder. Tror jag.

Cardiff Bay

Jag och Tom stack till Cardiff Bay för en öl och en promenad i lördagskvällens solsken. Precis så tänkte ALLA andra Cardiffbor också. Det syns inte riktigt på bilderna, men det var packat med folk. Härligt!

Welsh Club

I fredags fyllde Ian 28 år. Vi gick och åt på en dålig resturang med otrevlig personal och äcklig dyr mat. Sen gick vi till Welsh Club och dansade loss i flera timmar. Kulkul!

Tom, Steve, Nathan

Nathan och Johnny

Tyvärr blev det inga bilder på våra galna dansmoves. Jag var nämligen rädd att dokumentation skulle skrämma iväg Tompa från golvet och det skulle vara mycket tråkigt eftersom det sällan händer att han skakar sina lurviga inför andra människor.

My boys

Dylan, Ian, Johnny, Tom

My house, my hood

Vår "trädgård". Ser rät fin ut på bilden, men det är den inte egentligen.

Canada Road.

Canada Road åt andra hållet.

Det rosa huset är vårt hus, nummer 32. Den blåa bilen är Ians... tror jag. Jag och Tom bor där nere, Ian där uppe. Dylan och Johnny bor också där uppe men de har fönster åt trädgården istället. Köket och vardagsrummer ligger på nedanvångingen men toaletten (ja, bara en tyvärr) finns där uppe.

New Look

I onsdags var jag på intervju för New Look, en klädaffärskjedja. Intervjun hölls på mitt Jobcenter klockan 9. Jag kände mig inte särskillt nervös. Det var jag och kanske 10-12 andra tjejer där och massa fler som skulle komma senare (såg jag på intervjuarens listor).

Först fick vi göra ett styling-test. Vi fick vars en kändis som vi skulle välja en outfit till. Jag skulle välja en outfit till Beyonce för ett Londonbesök angående ett singelsläpp. Jag tyckte att det var megasvårt men imroviserade lite (har egentligen ingen aning om vad Beyonce har på sig). När jag visade upp mina val sen låtsades jag som att jag var meganöjd. Vissa tjejer visade kappt kläderna, några hade stylat ganska fult, några tjejer var så nervösa att de knappt kunde prata, stackarna. De åkte och kvar var jag och 5 andra tjejer som fick göra intervju.

Intervju delen var något av ett skämt eftersom den var extremt kort. Jag kände inte riktigt att jag fick tillfälle att säga att jag har jobbat i 6 år. (Tillskillnad från alla tjejerna där ute som fortfrande inte var torra bakom öronen). Men vi får väl se vad som händer. Kanske kunde de inte ens erbjuda heltid, så skulle jag få ett jobb är det inte säkert om jag kan ta det.

Hoppas dom ringer idag så att jag vet. Hoppas dom ringer nu. Så slipper jag kanske åka in till stan och skriva upp mig på "Agencies". Agencies är typ som privata arbetsförmedlingar som hyr ut personal, som Manpower och så. Men nä, jag får väl ta mig i kragen och just do it.

Om Duracel-kaninen i min kropp

Runt kvart över fyra börjar mina housemates komma hem. Dylan brukar komma hem först. Han grymtar mest lite när han kommer. Sen kommer Johnny. Det är kul! Då blir jag helt hyper. Ofta har jag inte pratat med någon på hela dagen, och om jag har pratat med någon så är det antingen någon på banken, jobcenter eller någon som har intervjuat mig vilket kanske inte är de mest stimulerande samtalen. Så när Johnny kommer hem kan jag till och med gå med honom hela vägen till affären fast jag inte behöver köpa något. Johnny undrar alltid var alla andra är. Då säger jag att Dylan är på sitt rum eller ute och springer och de andra kommer snart hem. Johnny blir så orolig om han inte vet var alla är. Är jag inte hemma någon gång blir han helt galen av oro och tror att jag har gått vilse i stora stygga Cardiff. Efter Johnny brukar Ian komma hem. Han ställer snälla frågor som "Hur gick det på intervjun?" eller "Löste det sig med banken?". Och så frågar jag massa saker om hans elever och lektioner. Då blir han glad, för våra andra housemates skiter ganska mycket i sånt.

Sist hem kommer Tom, han som jag har väntat på hela dagen. Då förvanlas jag till den härligaste människan på jorden. Jag har så mycket kärlek att ge runt 6 på kvällen så det är inte klokt. Jag hoppar och studsar och kramas och pussas och pratar och pratar och pratar. Igår tänkte jag "Gud vad det är lätt att vara tillsammans med mig för jag är ju som en Duracel-kanin och det är ju sjukt kul. Gud vad bra sambolivet med Tom går, vi bråkar ju aldrig för jag är ju alltid så glad. Ian, Johnny och Dylan kommer aldrig att höra oss bråka och det är ju så skönt för dem, småttingarna."

Jo tjena. Såklart tycker Tom att jag är skitstörig. Och jag blir ledsen och börjar längta hem och skriker "Va fan jag flyttade ju hit för din skull. Nu åker jag hem till Sverige! Jag saknar Sara, jag saknar mamma och pappa och Sanna och Figaro!" Jag blir en martyr och överdriver om hur ensam jag är och hur tråkigt jag har det på dagarna (mestadels tycker jag att det är skitskönt).

Men sen löser det sig för att Tom verkligen HATAR att bråka (jag kan tycka att det är ganska förlösande ibland). Men jag ger mig tillslut så att Tom kan få sova gott och vila ut och vi är vänner igen. Och ikväll, runt 6 tiden, kommer Duracel-kaninen tillbaka igen, med all säkerhet.

Elin - Den sämsta försäljaren i Wales

Jag har just gjort det förbjudna, det mest otänkbara om man är i en situation som min (arbetslös). Jag har just stått ute i trädgården (ända stället med teckning) och TACKAT NEJ TILL ETT JOBB.

Jag ångrar inte mitt beslut en endaste liten gnutta, jag känner endast hopp och tro inför framtiden som bannemig inte ska innehålla ett sånt jobb (jobbet från helvetet).

Igår var jag på "en andra intervju" på ett marketing företag. En andra intervju = full arbetsdag. Marketingföretag = Knacka dörr. Jag blev så himla besviken. Till mig hade de fått det att låta som att jag skulle hålla på med customer service, inte sälja saker, och ABSOLUT INTE KNACKA DÖRR. Dessutom trodde jag att jag skulle få lön, men nej, det fick man inte heller på det jobbet typ. Massa skumma grejer om att pengarna skulle komma om 150 dagar och sånt skit. Och att man inte skulle få ut hela sin lön om man tjänade mer utan få det i bonus sen. HAHAHAHA! Bonus! Det är inte bonus det är ju bara lön som man liksom sparat ihop! Jag kan väl för fan spara mina pengar själv eller?

Enligt vad jag fått veta skulle man sluta 20.30 varje dag. Lite sent tänkte jag, men det kan ju vara värt det om man gillar jobbet. Ja, visst, vi slutade knacka dörr 20.30 (efter det blir det tydligen OLAGLIGT!), sen skulle vi gå tillbaka till bilen, klydda med vem som fick plats i vilken bil, vem som hade vems skor, vem som hade karta och gud vet allt. Sen körde vi 40 minuter tillbaka till Cardiff. Stelfrusen och död kom jag tillbaka till Cardiff 21.15. Sen skulle vi ha prov. Det var på massa säljbullshit för att hålla moralen uppe även om jobbet är piss. (Sånt går inte jag på, det är bara ord. Jag behöver verkliga schyssta villkor för att må bra på ett jobb, så som lön och så. Dessutom hade det varit skönt att slippa störa folk i deras hem).

På provet försökte jag göra så dåligt jag kunde för man var tvungen att ha 95% rätt för att bli erbjuden jobbet. Yeah right. Jag svarade inte ens på vissa frågor.

Sen fick jag intervju. Då var klockan 10. Jag låg typ med huvudet på skrivbordet när jag blev intervjuad. När de frågade vad som vad sämst skrek jag typ rakt ut TIMMARNA! Och tänkte att nu kan de minsann inte erbjuda mig ett jobb. Men nej, chefen (världens bästa försäljare) vände det till någonting positivt också.

Sen började hon prata om hur duktig jag varit ute på fältet och att jag pratat med kunder och sånt, inte bara observerat. Men det var ju för att jag var så enormt uttråkad. + att jag ville hjälpa personerna jag gick med för jag påverkade ju DERAS lön. Killen jag gick med på kvällen fick 1 sälj. Vet du vad han får det? 125 kronor. På en hel dag. Efter 150 dagar kanske det kommer 125 kronor till, kanske inte. Tjejen jag var med på eftermiddagen fick inga sälj.

Jag hade verkligen inte kunnat klara av det jobbet. Det är helt för svårt att hålla humöret uppe och inte stressa över att man kanske inte får några pengar alls. Jag kan inte leva så. Fy fan. När jag gick från kontoret var klockan kvart över 10 på kvällen. Då hade många på kontoret inte gått än, de var tvugna att göra pappersarbete om de hade gjort några sälj. Jag vet hur det kommer att bli om jag skulle ha tagit det jobbet. Jag kommer aldrig att träffa Tom igen. Jag har redan sagt upp mig från ett jobb för att få vara med Tom.

När jag kom hem var jag så slut i huvudet och kroppen att jag inte kunde fungera normalt. Dem erbjöd mig jobbet fast jag försökte vara kass. De skakade min hand. Jag tog i deras händer som om jag visste att de hade svininfluensan och tänkte att jag inte ville bli neddragen i deras helveteshål. Jag hade till idag klockan 10 på mig att ringa och säga om jag inte vill ha det. Skönaste telefonsamtalet på länge.

Imorgon har jag intervju för klädaffären New Look. Helt fantasktiskt. Ett jobb med minimilön varje timme! Ett jobb som jag vet att jag faktiskt kan! Ett jobb inomhus! Ett jobb där man får hjälpa människor, inte sälja till människor!

Jag är ingen bra säljare. Jag ger bra service. Jag kan inte ljuga, jag kan inte tränga mig på. Nä, jag är nog den sämsta försäljaren i Wales och tack gode gud för det.

Kvällsmat

Snart kommer min käraste rockstar Tompa hem från sin repa och då är han mycket svettig och mycket hungrig. Därför ska jag nu ställa mig i köket och laga till en riktig festmåltid. Köttbullar och potatis blir det, med gräddsås och lingonsylt inhandlat på IKEA. Jag är så sjukt hungrig så jag tror jag döööör.

I'm just a love machine

Hows it going people?

Vad ska ni göra ikväll? Själv ska jag blanda egna mojitos hemma hos Hannah och Jason och ha det allmänt roligt. Jag och Tom har Toms mammas bil hela helgen och ska road trippa i det fina vädret.

Idag var jag på en intervju på ett jäkligt fancy kontor och jag ska komma tillbaka på en andra intervju på måndag. Företaget heter One Way Marketing och jobbar med promotion, med andra ord är jag kanske en framtida karriärkvinna i en powersuit. Dagen till ära klädde jag upp mig i grå pennkjol, korallröd blus och klackar. Trodde aldrig att jag skulle få en andra intervju. 300 sökande och massa karriär människor som var 10 år äldre än jag i väntrummet. Men jag ägde! The swede is the queen of Wales!

Nu peppar jag inför helgen med att lyssna på Girls Aloud - Love Machine på högsta volym och repeat. Livet leker!

090909

Idag var jag och delade ut mitt CV på stan. Typ 30 stycken. Det gick bra. Det verkar som det finns jobb. Jag ska fortsätta imorgon. Kände mig ganska glad och promenerade hem i solskenet. Nu kommer snart Tom hem. Då ska vi kramas.

The Pen & Wig

I lördags gick vi på pub. Det var band som spelade och coola människor flockades inne på The Pen & Wig och på uteserveringen. Jag tyckte att det väldigt spännande eftersom jag ALLA jag någonsin har träffat i Wales (typ) var där.

Det var en mycket mycket lyckad kväll. Jag spenderade dessutom endast bara £5 men fick ändå till en hyfsad katatefylla. Och vet ni vad? På The Pen & Wig kan man köpa en PITCHER MED MOJITO FÖR £7.97. Det är mindre än vad en jävla liten skitmojito kostar i Svealand. Tyvärr hade de ingen mijotomix så jag fick ingen. Men nästa gång, då jävlar!

Jason och Hannah - våra bästisar

En härlig lördagskväll down the pub.

Johnny

Låt mig presentera Johnny. En av mina housmates. Johnny kan mycket väl ligga i top 5 av de roligaste människorna jag har träffat. Han är i alla fall den gladaste. Han har alltid ett leende på läpparna och han sjunger och nynnar hela tiden. När han kommer hem från jobbet hör man honom komma sjungandes för kung och fosterland längs med gatan och sen kommer han in och säger något roligt. Lite mysko är det, det måste vara något fel på honom. Men jag försöker att inte fundera på det så mycket utan bara njuta att jag har äran att bo med honom. Det är verkligen jätteroligt! Ikväll ska vi skjussa Johnny till tågstationen för han ska åka till London på jobbintervju. Och klart kommer han att få jobbet, för han är inte bara världens härligaste, han är också smart och bra på sitt jobb. Jag och Tom kommer att sakna honom väldigt mycket.

Här klipper Johnny naglarna rakt ner i soptunnan ute på gatan. Bara en sån sak.

District 9 och Inglourious Basterds

Jag och Tompa har varit flitiga biobesökare och har sett hela 2 filmer på Cineworld den här veckan. I lördags gick vi med ett helt gäng vänner och såg District 9. Vi var som en hel liten skolklass, mysigt. Dock tyckte jag att filmen SÖG! Jag var så grymt besviken! Jag hade förväntat mig en riktig cool film med intressanta frågeställningar men det var mest bara äckliga grejor och obesvarade frågor. Johnny och Tom ÄLSKADE den och pratar fortfarande om slutet och hurvida det kommer att komma en uppföljare. Jag suckar och skakar på huvudet i förtvivlan.

Inglourious Basterds däremot! Vilken kanonrulle! Musiken, fotot, storyn, skådespeleriet. Helt fantastiskt! Redan efter 20 minuter kände jag att Tarantino har lyckats överträffa Pulp Fiction! Något som jag trodde var omöjligt. Jag satt som en spik i biostolen när det var spännande och rullade på golvet i klökningar när det var äckligt. Och äckligt var det. SÅ SJUKT ÄCKLIGT! Nu fnyser man bara lite när Uma Thurman får en amfetaminspruta rakt i hjärtat. För när Brad Pitt petar Diane Kruger i ett kulhål på benet, eller när en basterd slår ihjäl en nazist med ett baseballträ - då hoppar ögonen nästan ur skallen på mig och jag måste blunda i en halv sekund för att sen fortsätta facineras.

Värt att notera: Gillar att det visas filmer hela dagen på biograferna här. Och att man inte har numrerade biljetter utan får sitta där man vill. Och att det är billigt på tisdagar. Inte så bra att jag fick punga ut 80 spänn för lite popcorn och cola. Men jag var ju jävligt sugen på "Walesiska popcorn". Egentligen är de inte walesiska, utan bara de vanliga popcornen i storbritannien. Söta istället för salta. Låter äckligt, och det är ganska äckligt också. Men samtidigt gott.

Kärt barn har många namn

Elin Bjerregaard-

tydligen inte det lättaste namnet att förstå för den walesiska befolkningen. Jag har alltid fått stava mitt efternamn hemma i Sverige, men jag förväntade inte mig besvär av mycket större storlek här. Inte heller förväntade jag mig att mitt förnamn skulle orsaka problem. Elin är trotsallt ett traditionellt walesiskt namn, en version av engelska Helen.

"Namn" som jag blivit kallad i tal eller skrift sedan jag kom hit:

1. Ellen (ganska förståligt, låter typ likadant här)
2. Erin (jag är van vid att bli kallad Erin - AV JAPANER!!! Inte trodde jag att walesare hade svårt med l/r)
3. Här kommer det bästa av allt, en stavning på mitt efternamn som jag fick på ett brev från arbetsförmedlingen, och då hade jag ändå BOKSTAVERAT. Är ni redo? Här kommer det: Btelretaard. Fatta, retard. Kul. Och vaddå Btel?

Nu har Tom lärt mig att jag måste bokstavera mitt namn såhär:

Bravo, Juliet, Echo, Romeo, Romeo, Echo, Golf, Alpha, Alpha, Romeo, Delta.

Smidigt.

Dållett.

Det här med att söka jobb suger musten ur mig ganska mycket. Och jag har inte ens sökt särskillt mycket. Jag har sökt kanske 20 jobb på internet men jag har inte varit och delat ut något cv än. Dåligt. Eller dållett som man säger där jag kommer ifrån.

Jag skjuter upp det hela tiden. Igår var det tänkt att jag skulle ta en runda på stan och dela ut mina papper men jag kom med udanflykter som att jag var svettig (det var jag verkligen), att det var för sent på dagen, att jag inte hade rätt kläder, att var tvungen att skaffa lånekort på bibblan... Dållett.

Idag skulle jag göra det men ja... Det gjorde jag ju inte. Dock satt jag faktiskt och sökte jättemycket på internet och det tog HUR LÅNG TID SOM HELST! Inte så dållett.

Jag har ångest för att jag inte har kommit så långt som jag tänkt mig i sökandet. Att inte ha jobb gör mig nervös och stressad. Konstant bajs/kiss/kräknödig. Jag ska försöka ha en lite mer positiv attityd. Imorgon kör vi och det jäklar! Ska förpesta hela Cardiff med mitt CV!

Förlåt förresten att jag inte har hört av mig och inte bloggat så mycket. För att vara arbetslös är jag fruktansvärt upptagen. Dållett.

Hemlängtan

Jag fick hemlängtan igår. Jag ringde pappa för att gratta honom på hans 50-årsdag och jag blev jätteledsen. Jag grät till och med lite när vi lagt på. Alla rösterna från festen lät så hemma och jag borde ha varit där. Ajajaj, hemlängtan gör ont i magen. Men det går över.

Min pappa.

National Insurance Number

Jag vet inte riktigt vad National Insurance Number är, men jag har förstått att det är mycket viktigt. Måndagen den 21 har jag ett möte på arbetsförmedlingen där jag förhoppnings ska få det. Man ska ha med sig papper och grejer. Jag har hört att det är ganska lätt, men ja, det har jag ju hört om banken också. I onsdags ringde Tom och bokade tid till mig (jag vågade inte + att han sa att han skulle göra det för länge sen, redan innan jag kom). På torsdag morgon låg det ett brev till mig i hallen från National Insurance där det stod tid och plats för mötet. Jag trodde inte mina ögon! Mitt första brittiska brev! Bor jag här nu? Ja, det gör jag nog.

Byråkrati

Jag har i två dagar försökt skaffa ett bankkonto med tillhörande kontokort. Det har varit lite krångligt. En bank behövde ett officellt dokument med min gamla adress (alla de papper jag hade var tydligen inte tillräckligt officiella), en annan bank behövde ett officellt dokument med min nya adress, en tredje behövde någonting som jag inte kommer ihåg men i alla fall inte hade.

Idag gick jag tillbaka till den första banken men till ett annat kontor. Jag hade rotat fram ett papper från polisen som jag skaffat utifall att jag ska jobba med barn. Ett papper från polisen är väl officiellt om något! Men nej, jag BEHÖVDE inte det. Det räckte bra med mitt gamla vanliga papper från Swedbank. Dock fick jag svara på massa konstiga frågor som vad min mammas flicknamn är och vad jag har för hobbies. Tillslut fick jag ett litet papper och löfte om ett kort som kommer på posten. Phew! Jag var lite svettig där ett tag. Värsta förhöret liksom. Är jag i Wales eller gamla Sovjet?

Är möbler överskattat?

Anledningen till att vi åkte till IKEA var för att jag behövde något att förvara mina grejor i. Tyckte Tom. Själv tyckte jag det funkade rätt bra innan, lite mer artistiskt. Eller vad tycker ni?

Klökskräftor

Jag och Tom hade kräftskiva i onsdags med kräftor från IKEA: Tom gillade det ganska mycket medans vi åt och vi käkade upp alla i ett nafs, men sen gick han runt och luktade på sina fingrar och klöktes resten av dagen. Vi var också tvugna att tvätta mattan eftersom den också luktade kräfta. När jag ändå håll på dammsugade och våttorkade jag. Ingen märkte att jag sugit och torkat bort typ 3 månader av skit. GAH!

Otur i spel...

I tisdags var jag och Tom och bowlade med Yolande och Niresh. Jag slog en strike, men när det var Toms tur. För att han hade råkadat hoppa över mig innan och slog 1 på min runda. Tack som fan.

Elins modeblogg

Hetaste hösttrenden i the UK.

Kom ihåg vart du hörde det först!

Första dagen i Wales (och England)

När Tom mött mig på flygplatsen åkte körde vi i en timme till en campingplats vid the Thames (Tom säger att det stavas så och jag måste väl lite på honom) där Toms mamma + Pete bodde under helgen. Vi tog ett liten promenad längs floden och det var hur mysigt som helst, lite sol fick vi också.

Påvägen såg vi flera skyltar där det stod "Slough" på och jag blev helt till mig. DET ÄR JU DÄR THE OFFICE UTSPELAR SIG! Tom bara skrattade och sa att det var en skithåla. Det vet jag ju, det sägs ju i The Office, jag vill dit i alla fall. När Tom berättade det för hans mamma skrattade hon i typ en kvart. Tydligen åkte vi förbi något ställe som drottningen bor på och tydligen så borde jag vara mer intresserad av att se det istället. Tydligen.

Toms syrra (Tom ville att jag skulle skriva styvsyser för de är faktiskt inte syskon på riktigt) kom och käkade med oss. Hon hade precis varit på Reading festivalen och berättade att Kings of Leon hade blivit buade av scenen för att ljudet hade varit jättekasst. Och att folk var helt vilda och satte fyr på bilar, men de två händelserna hör nog inte ihop.

Vi åt i alla fall en väldigt god paela (se bild nedan). Utsökt! Sen körde vi mot vårt hemland Wales, där det såklart regnade. Jag somnade i bilen men vaknade på bron till Wales och blev helt till mig. Kändes kul att komma hem, eller nåt. OH! Och vi åt helt fantastisk kinamat när vi kom till Cardiff. Jag har aldrig ätit så goda revbensspjäll i mitt liv! Det ska jag nog göra varje måndag framöver. Ja, jag kommer att bli tjock här.

Nu vill Tom sova så jag får berätta om mina fortsatt bravader senare. (Men nu sa han "Nej, you can keep typing". Han förstår allt mer än vad man tror. Dock förstod jag att han menade: "Fortsätt inte skriva ditt lilla stör, jag ska sova!"

Inga konstigheter

Flyget som tog mig till London gjorde ett litet stopp på vägen. I Billund. Var det nu ligger. En halvtimme från Köpenhamn, sen landade vi. Vi skulle liksom bara hämta upp lite folk. Inga konstigheter. 40 minuter försenad kom jag ut till Arrivals på Gatwick Airport och Tom såg inte ens mig. Jag fick hoppa och skrika lite och då såg han mig, inga konstigheter där heller.

Ettårsdagen + en dag

För ett år och en dag sedan träffade jag de här godingarna för första gången. Härligt härligt!

Jerreh, Keyvan, Sara

Imorgon!

1 dag! Nej, inte ens en dag, snarare bara en natt, sen är jag DÄR! Nu ska jag ringa Tom och peppa!

Cardiff

Vad kan Wikipedia lära mig om min soon-to-be hemstad?

• Cardiff heter Caerdydd på Walesiska. Men det visste jag redan för det står på bussarna.
• Invånarantal: 305 353 (305 354 på måndag)
• Staden har ett fotobollslag (The Bluebirds), ett rugbylag (Cardiff Blues) och ett ishockeylag (Cardiff Devils). Det här känner jag är väldigt viktigt för mig att veta även om jag egentligen inte bryr mig ett smack. Jag vill inte bara göra bort toalt på en pub och fråga: "Vilket lag spelar i de blå tröjorna". Jag tror att man kan bli deporterad för det.
• Ja, sen var det väl inte så mycket mer...

Mitt tom(ma)rum

Hejdå Väpplingevägen 11 på Kobjer. Take care!

Working Girl

Eftersom Sara för tillf'ället är arbetslös låter jag henne tillverka kläder för slavlön. Det gillar hon!

Ett riktigt klipp!

Land of the Dragons

Wales flagga

Ni vet väl att Wales har draken som nationaldjur?

Wales

Vad vet jag egenligen om landet jag ska flytta till? Efter en snabb wikisökning senare kan man allt!

• På walesiska heter engetligen Wales Cymru som betyder landsmän.



• Walesiska heter på walesiska heter Cymraeg (mer om walesiska vid ett annat tillfälle)



• Walesiska på svenska heter förövrigt egentligen kymriska



• Wales var självstyrt tills in på 1200-talet sen hände lite saker och så.



• Wales har 1200 kilometer kustlinje. Bra att veta liksom.



• En natt på 1800-talet sjönk 114 båtar utanför Wales kust. Shit happens.



• De största städerna ligger i södra Wales, Cardiff, Newport och Swansea. Newport är ett ställe som folk från Cardiff ser på ganska mycket. Jag tycker det är fint (bussen mellan Cardiff och London stannar där) men tydligen är det Wales rövhål. Lite som Skånes Staffanstorp. Swansea är lite som Sveriges Lund. Studenter överallt och en hög lutning på stan.



• Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är Wales längsta ortnamn men bara väldens 3 längsta. Jag har dock reseachat lite och tydligen så "la dem till lite" för att "locka turister". Jag tycker kanske att det är ganska mycket "fusk". "Eller hur?"



• Det bor nästan 3 miljoner människor i Wales.


• Jag hade kanske valt en LITE bättre bild än den första ovan. Känns inte som en resebroschyr direkt. Ser ju stökigt ut med allt hö. Påminner dessutom lite om Eslöv. Nej, det gillar vi INTE!
  

Jag börjar mer och mer känna att Wales är som Skandinaviens Danmark. Lite mindre folk, lite konstigare, lite fattigare och ingen förstår vad dom säger där.

Vänskap och misstag

Jag såg att Sussi hade skrivit en kommentar här på bloggen. Jag blev jätteglad!

Sussi är min bästaste bästa barndomsvän. Jag har tänkt mycket på Sussi nu när jag har packat och fixat. Hon lämnar liksom spår överallt. Fortfarande så är det så himla mycket saker jag har som påminner om henne och om vår vänskap. En liten hjärtformad blommig ask som jag vet att hon hade en exakt lika dan. En Tutti Frutti tavla som jag fick av henne när jag fyllde år en gång. Sen hittade jag också världens finaste fotoalbum med underbara bilder från hela vår vänskap och dessutom en DVD-skiva med några av alla de filmer som vi tvingade hennes mamma att spela in med oss. Vi var stjärnor. Det var vi två mot världen. Så himla underbart!

Jag fick fotoalbumet på min student, efter ganska lång tid av inte så mycket kontakt. Fast vi fortfarande var grannar, fast det fortfarande fanns en liten stig genom häcken mellan våra trädgårdar. Jag tänkte att fotoalbumet var den finaste present jag någonsin fått. Jag tänkte det nu när jag hittade det igen också. Eller hittade och hittade, jag visste ju att det stod i min bokhylla, men nu tittade jag i det igen. Och det känns som att det är så himla mycket kärlek i det där albumet. Sussi har skrivit så fint och valt så fina bilder. Det är bilder på mig och Sussi, på Robin och Sanna. Dikter och minnen fint skrivna med guldpenna. Vi har alltid gillat att skriva fint, jag och Sussi.

Jag skäms när jag tänker på varför vi mer eller mindre förlorade kontakten någon gång i högstadiet. För jag vet att det är mitt fel. Jag tyckte helt plötsligt det var så viktigt att vara cool. Och jag och Sussi var verkligen inte coola. Sussi ville inte vara cool, det är det som är så jävla coolt med Sussi. Men det fattade ju inte jag. När jag väl kom till mina sinnes fulla bruk skämdes jag så mycket att jag inte vågade ta upp kontakten igen. Skämdes skämdes skämdes. Jag skäms lite lite mindre nuförtiden för jag hoppas och tror att jag inte gör sådana misstag längre.

Förlåt Sussi.

Sussi håller också på att flytta för kärleken. Till Göteborg. Vi är fortfarande inte coola, Sussi och jag, men jag tror att vi mår rätt bra ändå.

PS. Jag vet inte varför det blir styckeindelat ibland och ibland inte. Får det inte till att bli konsekvent. Gah! Datorer!

Sista dagen på jobbet

Det kändes jättekonstigt. JÄTTEMEGASUPERKONSTIGT. Fel på något sätt. Jag har egentligen aldrig slutat ett jobb i hela mitt liv. Jag har haft flera sista dagar, men inte så här. Jag har aldrig säga-upp-sig-och-sen-en-månad-tidigare-slutat.

Jag var jättenervös, nästan lika nervös som på min första dag. Det kändes nästan lika avgörande som onsdagen i april då jag skulle jobba där för alldra första gången. Jag vet inte vad jag var rädd för. Jo, det vet jag visst. Jag var rädd för att allt skulle gå rent åt helvete. Har ingen aning på vilket sätt det skulle kunna gå rent åt helvete, men jag hade ändå konstant ont i magen.

Men jag överlevde.

Och många av kunderna var jättesnälla och sa lycka till och ha det så kul och sånt. Då får man ju lite ont i hjärtat. De behöver ju inte säga så. Kollegorna däremot, de MÅSTE ju säga så. Och man måste nog mata dom med fikabröd innan de verkligen verkligen menar det. Men det ska jag göra på fredag!

Retro

Jag fick en ny klocka av mor idag. För att min mamma är bäst och för att jag är hennes favorit såklart.

Mamma hade sett en digital klocka som alla hade på 70-talet som hon lite ville ha själv. Hon hade dock redan köpt en ny klocka och valde att leva ut sitt livs drömmar genom mig istället. Mycket bekväm, mycket praktisk, mycket snygg och jäkligt retro.

Min klocka är i silver och ser inte riktigt ut som på bilden men jag har fortfarande inget batteri på kameran så denna får duga. Gud, är jag en modeblogg nu? Eller snarare modebloggerska. Men ändå, ni fattar. Är jag?

Dagens I-lands problem

Batteriet på min kamera var slut när jag skulle ta bildbevis på att jag faktiskt gjorde någonting idag och var ute och fikade med Kristina. Är det verkligen en sån här värld vi ska leva i?

Damm och grejor

Även fast jag tycker att jag har sålt och gett bort ALLA mina grejor så är mitt rum helt fullt med saker. Och jag försökte börja på en flyttstädning men dammet bara väller fram. Hur ska det här gå?

En Malena i Elinkläder och ännu en Agardhist

Min loppis var väldigt rolig förresten. Det var inte så många som kom men jag blev av med det mesta. Kanske mest tack vare Malena som hade den bästa "Varför-inte?-attityden". Med hela cykeln fullastad och klädd mina kläder cyklade hon hem nöjd och glad och jag tyckte det var så roligt att se alla mina saker komma till användning för någon att jag önskar att jag att jag kunde göra om det igen!

En höjdpunkt var när jag gick in i huset med Fia, Saras lillasyster och skulle visa något speciellt som jag visste att hon ville ha och att hon skulle bli glad över. Det känns bra att Fia har min gamla skinjacka nu. Det känns bra att den går på gymnasiet på Agardh igen. Jag önskar lite lite lite att jag kunde följa med den. En gång en Agardhist - alltid en Agardhist.

Annars känns det rätt bra att bli av med mina materiella ting. Befriande. NU KÖR VI!

1 vecka kvar!

Om en vecka kryper jag ner i Toms stora, lite knarriga säng och då blir det min säng också. Jag längtar efter min stora, lite knarriga säng.

LOPPIS!

Om 3 timmar börjar min loppis! Spännande! Hoppas att folk vill ha mina grejor! Vi ska ju dricka White Russians i alla fall och det är alltid något!