7k

Jag är så sjuk så sjuk så sjuk.

Varje gång jag blir sjuk så tänker jag "Jag har aldrig aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv". Och så tänker jag även den här gången. Jag håller med ganska stor säkerhet på att dö. Jag sa det till Tom igår, då skrattade han. Men det är faktiskt inte kul. Fy farao vad han kommer att ångra sig om jag skulle hinna kola innan han kommer hem från jobbet. Mohaha!

Det var igår natt som jag på riktigt började känna mig döende. Låg och hostade, kunde inte andas, ont som fan i halsen. Jag fick total panik och började gråta gråta gråta gråta. Tom fattade inte vad jag håll på med, varför jag var så ledsen. Men det här är ju veckan då jag ska få ett jobb! Jag kan inte bli sjuk! Jag har varken tid eller råd! Nu kommer jag aldrig få ett jobb. Sen grät jag lite till.

I måndags hade jag en miljon saker att göra. Johnny hade på söndagskvällen gjort ett helt veckoschema tillsammans med mig, sötnosen. Det gick ju åt helvete (och då grät jag för att jag bröt det fina schemat som Johnny gjort i Excel och skrivit ut på jobb). Jag lyckades i alla fall släpa mig in till stan och gå på mitt National Insurance möte. Det gick bra, tror jag. Jag var ytterst frånvarande hela tiden, tänkte mest på hur snorig och hostig jag var och att det kändes pinsamt. Jag träffade två killar från Tjeckien iklädda prasselbyxor med kamoflagemönster. De sa: "Good luck for your life". De fattade att jag är döende.

På kvällen när de andra började komma hem fick jag psykbryt igen och började storböla till Johnnys stora förskräckelse. Han lagade en kopp te till mig sen sprang han upp på sitt rum fort som ögat. Stackaren.

Inatt har jag hostat ut min själ. Seriöst. Tycker synd om Tom som vaknade hela tiden. Jag åkte ändå med Tom intill stan i morse för att gå på ett rekryteringsmöte för ett café som ska öppna i Cardiff. När jag kom dit bad de mig tvätta händerna med handsprit. De såg att jag är döende. Jag försöte göra ett bra intryck, men det var svårt. Det kändes som att helteckningsmattan svajade och min hjärna försökte tränga sig ut genom mina bihålor. Men jag log och log, med all härlig beläggning man har på tänderna när man är förkyld, även om man borstar i 20 minuter.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Först sa de att de skulle höra av sig inom en vecka. Men sen fick jag stanna lite till och prata med någon annan, sen en kille till och en kille till. Jag fick åka i en liten gräddfil där. De sa att de ville ha mig, att de antagligen inte kommer träffa så många andra som är lika klockren som jag under dagen och därför kunde köra på lite snabbare med mig. Gött mos sa jag och hostade lite, snörvlade lite. På torsdag ska jag åka till ENGLAND för en träningsdag och gillar de mig fortfarande efter det så börjar jag på måndag. Då ska jag fortsätta i träna i ENGLAND och då hyr de hotell åt mig i ENGLAND under perioden som jag är i ENGLAND.

ENGLAND. Om jag inte dör först såklart.

New Look har för övrigt inte ringt än. Vet inte hur jag ska göra om jag får det jobbet, det är roligare att göra mackor än att vika kläder. Tror jag.