...

Ikväll har jag tackat nej till två olika fester. Eller egentligen inte tackat nej, bara skitit att gå. Känner mig såklart som världens tråkigaste, speciellt eftersom jag är ledig imorgon. Anledningen att jag inte vill gå är att jag har haft en konstant stressklump i magen i flera veckor. Ångest. Tillslut måste jag säga nej och ta det lungt. Jag blir bara så ibland. Jag orkar inte blogga, inte prata i telefon, inte kolla mejlen, inte gå ut. Och jag tänker på alla saker som jag borde eller måste göra, men inte vill, och så får jag så ont i magen och känner mig så värdelös. Och när jag börjar känna magontet och värdelösheten då vet jag att måste få krypa ihop lite, stänga in mig lite, pausa.

Nu ligger jag i sängen med datorn på magen och det finns absolut ingenting som jag måste göra just nu och jag mår bra. Jag dricker fanta och äter kakor och tittar på svensk webbtv. Jag hade säkert haft mycket roligare på en fest, men klumpen i magen hade garanterat varit kvar imorgon.

Svensken stör sig

• Varför hålla på att veva upp och ner bilrutorna hela tiden? Det är ett jäkla vevande. Har människor här inte hört talas om AC eller?


• Tidsoptimismen här är utbredd. Organisation är mindre vanligt. Vi höll liksom på att komma försent till ett BRÖLLOP för att Tom skulle köpa skor och Dan en kostym. Vi kom i tid med ungefär 10 minuters marginal. Oerhört pinsamt.


• Varför finns det inte pant på pantflaskorna? Det tar emot så oerhört mycket för mig att slänga pengar rakt ner i soporna.

Vilse i världen

- Var är du, Elin?

- Eh... Vänta lite det finns ingen skylt... Jo, nu så... Broadway? Broadway!

- Nej, du kan inte vara på Broadway, det finns inte. Det måste stå något mer. Nånting-Broadway eller Broadway-nånting. Bara Broadway är i New York.

- Men det står Broadway jag lovar!

Peter Flanagan - Crowds on Broadway (2002)

Jag får panik, gatan är inte ens särskillt bred. Tror att jag har hamnat i ett parallellt universum där allt är lite lite fel och att jag aldrig kommer att komma hem till Wales igen. Sen hittar jag tunnelbanestationen jag skulle till. Thank God!

LDN

På grund av en rad missförstånd min chef missförstått hade jag en betald resa till London tur och retur men inget att göra i metroplen (skulle egentligen på en kurs men den blev inte av, eller rättare sagt, den blev av men en dag för tidigt, eller rättare sagt jag kom dit en dag försent typ). Jag hade redan misstänkt dessa missförsånd dagen innan men min chef sa till mig att åka ändå. Därför hade jag redan förberett Tahira på att jag kanske skulle behöva en heldag med henne tills jag kunde ta tåget hem till Wales igen.

Jag åkte från Paddington till Victoria och Prets huvudkontor och fick reda på att det inte var någon kurs (ganska pinsamt, så jag bara gjorde mig en kaffe snabbt som sjutton och stack igen). Tog tunnelbanan (jag vet jag är så duktig) till Russel Square där jag mötte Tahi. Efter det följde världens längsta promenad genom London. Vi gick ett par varv runt Soho, sedan i några cirklar för att undvika Tahiras "hatgata" som vi hamnade på tillslut ändå, flimrade förbi Trafalgar Square ett par gånger, ner till Thames, över och längsmed till Tate Modern. Runt på Tate Modern och paus i baren på högsta våningen. Tate Modern var ganska coolt men jag blev lite besviken. Förväntade mig mer modern konst, mer Ruscha och fler Andy Warhole. De hade typ bara en Roy Lichtenstein, buhu. Efter det promenerade vi till Waterloo och tog faktiskt tunnelbanan och buss resten av dagen när vi hämtade Spike på dagis och sen åkte hem till deras lägenhet som var mycket mysigt (men helt för många bokhyllor såklart, haha).

Jag hade en mycket mycket bra dag, även om den blev riktigt lång tillslut. Gick upp 4 på morgonen och kom hem 10 på kvällen. Egentligen skulle jag kommit hem 9 men tog fel nycklar och fick vänta på att Tom skulle komma hem. Han skyndade sig inte direkt...

Det var otroligt trevligt att träffa Tahira igen, det kändes som vi hade jättemycket att prata om, tusen ämnen som vi inte ens han beröra under vår 6 timmarspromenad. Därför ser jag mycket fram emot att åka till London och träffa henne igen. Och Spike och Johannes också såklart!

Självklart dog min kamera så fort jag satte på den, men Tahi lyckades knäppa några kort. http://tahirafaye.blogspot.com/2010/05/little-welsh-girl-came-to-town.html

Läs resten av hennes blogg också! Mycket bra! Hon typ uppdaterar och har en röd tråd och sånna saker som jag aldrig lyckas klara av! Hon vet dessutom hur man länkar snyggt och hur man får ramar kring sina biler!

Elin är svensk, besviken, förbannad och hatisk kring det brittiska valet

Jag är så himla besviken. Jag är besviken på Tom, på nästan alla mina vänner. När jag vaknade förklarade de på nyheterna att de fortfarande inte vet vem som har vunnit valet, men att Tory har fått flest röster.

Alla mina vänner har pratat om hur de vill rösta på Lib Dem eller Labour, inte för att de bryr sig så mycket, men för att de inte vill ha in de konservativa. I de här samtalen har även konstiga kommentarer som avslöjat en mycket konstig syn på politiken kommit fram, typ: "Jag röstade innan, men det känns inte lönt längre för jag har ju bara en röst, en röst gör ingen skillnad"

Jag blir rent ut sagt förbannad. Anledningen till att de konservativa håller på att ta makten är att alla var så säkra på att det skulle bli Labour igen. Jag försökte berätta för mina kompisar att man måste gå och rösta ändå, för alla konservativa går ju och röstar. När jag berättade om valet i Frankrike för ett par år sedan, det som gick totalt åt helvete för att folk inte röstade i första omgången fick jag ingen respons från någon.

Tror att kanske 1 eller 2 av alla jag känner här röstade. Kanske Toms föräldrar, men jag vet inte säkert, kanske de har samma syn som ungdomarna.

Eftersom Tom sa att han inte brydde sig så mycket tyckte jag att han kunde gå och rösta för mig, jag som inte kan. För jag bryr mig, sa jag. Okej då, det kunde han sa han. Det gjorde han inte, han hade ju inte fixat röstkort.

Synen på politik är så himla annorlunda i det här landet. Folk försöker inte förstå för de tror att de inte kan förstå. Dessutom är det någon slags populatietstävling mellan partiledarna och deras fruar (som alla ser exakt likadana ut, vilket är lite kul). Här klagar de på att valkampanjen håller på i en hel månad, i Svergie har den redan börjat!!! Politik verkar ha en mer naturlig plats i svenskars vardag. Här tror man att politiken inte påverkar vardagen alls. Jag blir stolt över att Sveriges valdeltagande är så högt, men ännu starkare är känslan av total besvikelse gentemot britterna. Jävla soffliggare är de. Och jag HATAR soffliggare.

Bröllopshelg i Newquay, Cornwall