Om Duracel-kaninen i min kropp

Runt kvart över fyra börjar mina housemates komma hem. Dylan brukar komma hem först. Han grymtar mest lite när han kommer. Sen kommer Johnny. Det är kul! Då blir jag helt hyper. Ofta har jag inte pratat med någon på hela dagen, och om jag har pratat med någon så är det antingen någon på banken, jobcenter eller någon som har intervjuat mig vilket kanske inte är de mest stimulerande samtalen. Så när Johnny kommer hem kan jag till och med gå med honom hela vägen till affären fast jag inte behöver köpa något. Johnny undrar alltid var alla andra är. Då säger jag att Dylan är på sitt rum eller ute och springer och de andra kommer snart hem. Johnny blir så orolig om han inte vet var alla är. Är jag inte hemma någon gång blir han helt galen av oro och tror att jag har gått vilse i stora stygga Cardiff. Efter Johnny brukar Ian komma hem. Han ställer snälla frågor som "Hur gick det på intervjun?" eller "Löste det sig med banken?". Och så frågar jag massa saker om hans elever och lektioner. Då blir han glad, för våra andra housemates skiter ganska mycket i sånt.

Sist hem kommer Tom, han som jag har väntat på hela dagen. Då förvanlas jag till den härligaste människan på jorden. Jag har så mycket kärlek att ge runt 6 på kvällen så det är inte klokt. Jag hoppar och studsar och kramas och pussas och pratar och pratar och pratar. Igår tänkte jag "Gud vad det är lätt att vara tillsammans med mig för jag är ju som en Duracel-kanin och det är ju sjukt kul. Gud vad bra sambolivet med Tom går, vi bråkar ju aldrig för jag är ju alltid så glad. Ian, Johnny och Dylan kommer aldrig att höra oss bråka och det är ju så skönt för dem, småttingarna."

Jo tjena. Såklart tycker Tom att jag är skitstörig. Och jag blir ledsen och börjar längta hem och skriker "Va fan jag flyttade ju hit för din skull. Nu åker jag hem till Sverige! Jag saknar Sara, jag saknar mamma och pappa och Sanna och Figaro!" Jag blir en martyr och överdriver om hur ensam jag är och hur tråkigt jag har det på dagarna (mestadels tycker jag att det är skitskönt).

Men sen löser det sig för att Tom verkligen HATAR att bråka (jag kan tycka att det är ganska förlösande ibland). Men jag ger mig tillslut så att Tom kan få sova gott och vila ut och vi är vänner igen. Och ikväll, runt 6 tiden, kommer Duracel-kaninen tillbaka igen, med all säkerhet.